Gahh! Hatar de tre orden. Det löser sig.
   Jag är perfektionist, innerst inne vill jag att allt ska vara perfekt. Har ångest när mitt rum är stökigt. Men mitt rum är alltid stökigt för jag är lat. Jag är helt enkelt för lat för att vara perfektionist. Även det stör mig, att jag inte kan hålla allt städat, perfekt.
   Desamma gäller om jag ska någonstans, jag måste planera! Jag är alltid jättenervös på morgonen om man till exempel ska någonstans med klassen. Jag är orolig att jag ska försova mig, att jag ska glömma något, att jag ska missa bussen och så vidare. Så jag vill planera, allt från vilken tid jag ska börja klä på mig till vilken tid jag ska gå på toa. Jag kan ligga på kvällen och räkna ut hur länge jag behöver ha på mig; 15 minuter till frukost, 20 minuter till påklädning, 5 minuter till toatid mm. Sen ställer jag klockan så jag har cirka en halvtimme mer än vad jag behöver. Annars kan jag inte sova.
   Det konstiga är väl att i vanliga fall, en helt vanlig skoldag kan jag kliva upp kvart i åtta (vi börjar åtta) och inte vara ett dugg stressad. Det är jobbigt att vara perfektionist. I alla fall när man är lat, kan lika gärna vara på kvällen då jag ska somna. Om min garderobsdörr inte är helt stängd ligger jag och irriterar mig på det, ibland försöker jag intala mig själv att det ändå inte spelar någon roll. Men då ligger jag där och irriterar mig på det, tills jag måste kliva upp och stänga den helt.
   Jag säger bara en sak, det är jobbigt att vara perfektionist!