Jasmine och jag började igår diskutera vad som skulle vara värst. Att vara blind eller döv. Vi levde oss in i ett scenario, i den ena versionen var vi blinda och i den andra var vi döva för att komma fram till vad som var värst.

Scenario ett, blind:
Jag ligger och sover. Jag hör hur någon bryter sig in i huset. Jag kliver upp och går mot telefonen för att ringa efter hjälp. Eftersom jag är blind vet jag inte vars personen som brytit sig in är. Men jag kan fortfarande höra honom tassa omkring i huset. Och när som helst kan jag gå in i honom..

Det skulle inte vara så kul. Paniken av att inte veta var folk är. Speciellt i en sådan situation. Nu kanske man inte så ofta hamnar i den situationen, men om man nu gjorde det. Skulle ni vilja vara blinda då?

Scenario två, döv:
Jag ligger och sover. Men jag vaknar för jag behöver dricka. Jag går till köket och när jag öppnar dörren står det någon där. Någon har brytit sig in! Personen springer och jag springer efter. Men när jag kommer in i vardagsrummet är han borta. Jag ser honom ingenstans och eftersom jag är döv kan jag inte heller höra om honom. När som helst kan han smyga sig upp på mig..

Detta skulle inte heller var så kul. Men av de här två scenariona skulle jag nog välja döv. För då kan man åtminstonde kolla sig runt och se personen. Men att höra hur någon går omkring runt en och inte veta vart personen i fråga var skulle vara aningen skrämmande..

Ibland är jag rolig utan att jag ens vet om det. Jag kan inte hjälpa det, jag bara föddes fyndig. Så, idag på slöjden. Linnea står vid strykjärnet och ska precis börja stryka. Jag går förbi henne och säger: 'Stryk järnet nu. Tänkte inte över det hela så mycket ville bara att hon skulle stryka bra. Linnea börjar då skratta och säger att mitt skämt var kul. Jag fattar ingenting, men sen kopplar det..

Fattar ni?
Om ni inte fattar måste jag nog meddela att ni inte smarta... Eller nej, fan! Jag fattade det ju inte från början heller. Så då är jag ju inte så smart. Men det är jag ju! Tusan! Äh, om NI (jag räknas inte) inte fattar är NI inte den vassaste kniven i lådan.

Jag kanske borde förklara då, för de lite trubbigare knivarna i lådan.
'Stryk järnet' - 'Strykjärnet'

• Korv är äckligt.
• Korv är fettigt.
• Korv är salt.
• Rättelse; korv är salt fett.
• Korv är grisrumpa.
• Någon del av grisen i alla fall.
• Osäker på vilken del.
• Känns som att jag tappade tråden..
• Back to the tråd.
• Korv är äckligt.

Så, i måndags då mina mentorer sa att vi gick halvdag på torsdag och att vi då slutar efter våran sista lektion innan lunch är det valfritt om man vill äta i matsalen eller inte. Dom ber de som planerar att äta i matsalen att räcka upp en hand. Och eftersom jag tycker det är enklast att äta i matsalen och mina vänner också tänkte äta där räckte jag upp handen. Mitt i min uppräckning frågar någon vad det är för mat på torsdagen. Ugnstekt korv säger mina mentorer. Så jag tog ner handen igen. Och ni kanske förstår varför.

Jag förstår bara inte charmen i korv. Korv ligger ju för fasiken i gristarmar. Eller ja, det är vad ryktet säger. Har inga konkreta bevis. Men som det smakar kan det mycket väl stämma. Jag har många gånger funderat på att bli korvitarian. Men det är då jag stöter på problem. Jag gillar egentligen korv...

God korv:
  1. Korvstroganoff.
  2. Korv (rå) på mackan.

Ni ser mitt dilemma va? Och även om jag går emot mina egna åsikter, så kommer jag stå fast vid dom. Korv är och kommer förbli äckligt!

Jag vet, det låter elakt. 'Fan vad dum du är' är inte direkt något man säger on a daily basis. Förutom jag då. Men det är inte med mening. Om någon säger något som inte är helt genomtänkt, till och med om jag säger något så är det första som slinker ut 'Fan vad dum du är' eller 'Fan vad dålig du är', altenativt 'Fan vad dum jag är' och 'Fan vad dålig jag är'.
   Jag vet inte varför jag säger så. Eller vart jag har fått det ifrån. Kanske jag bara är en genuint elak person. Vem vet? Men jag säger det i alla fall om mig själv också. Så jag kanske inte är elak trots allt. Hm, jag kanske bara var ond i mitt förra liv eller något. Jag menar:

• Jag kan få skuldkänslor av att döda kryp.
  Det är inte kul att höra hur benen eller vad dom nu har går av när man knosar krypet.
• Jag älskar att ge folk komplimanger och saker och annat som gör dom glad.
  Det är nästan roligare att ge än att få. Nästan..
• Ehh.. Jag.. Jag.. Jag är.. Jag är snäll!
  Det kan ni inte förneka. I'm an angel.

Så känn på den, jag kanske inte är så ond i alla fall. Men även om jag nu skulle vara det får ni ta mig för den jag är. Ska man ha lite får man köpa allt. You know, I come in a package. Wether you like it or not.

Även om jag slutade blogga betyder inte det att bloggar försvann ur mitt liv. Bloggar har verkligen blivit något stort. Dom har tagit över Sverige. Och mitt liv. Jag är på god väg att bli bloggmissbrukare.
   I nuläget läser jag cirka 20 bloggar. Dessa 20 liv följer jag dagligen. Att läsa igenom alla tar ungefär en halvtimme. En halvtimme varje dag ägnar jag åt andras liv. En halvtimme varje dag blir tre och en halv timme. Det blir typ 105 timmar per månad. 1260 timmar per år. 1260 timmar ägnar jag åt att läsa om någon annans liv som jag egentligen inte bryr mig om. Känner att det börjar bli för mycket nu.
   För ett år sedan hade jag inte ens hört talas om bloggar. Och nu, 365 dagar senare, har de tagit över mitt liv. Problemet är väl att jag inte vill sluta läsa dom. Så jag fortsätter, ett tag i alla fall...

Så, nu är man tillbaka. Jag hoppas det uppskattas bland alla min 10 läsare..

Denna gång ska jag vara bättre. Roligare. Fyndigare. Ja, you name it. Men det är inte lätt att blogga. Ni som inte har blogg förstår verkligen inte pressen. Min första tanke när jag vaknade idag var 'Fuck, vad ska jag skriva i bloggen?!'.

Men jag ska hålla ut. Jag ska vara stark. Så det är väl bara att köra igång då..