Något jag tycker är pinsamt och som jag råkat ut för flera gånger är när man halkar ute då man är själv. För om man ska gå någonstans med en kompis och man råkar halka så kan man ju skratta åt det med kompisen. Men om man är själv ser det ju aningen puckat ut att börja skratta. Och ja, när jag säger halka behöver man nödvändigtvis inte trilla på rumpan utan bara halka till så man håller på tappa balansen. Men iaf, när jag halkar blir min reaktion direkt att börja skratta. För jag tycker det är kul, sen inser jag att jag kommer se något konstig ut om jag står och skrattar för mig själv. Men då blir det ju som att man låtsas som att ingen har hänt och bara går vidare, och det ser ju minst lika dumt ut. Något tips på hur man ska vara efter man halkat?

När jag skrev det här inlägget kom jag att tänka på en grej som hände mig för några år sen. Jag och Josefine var och kollade på majbrasan (vi var typ 10-11 kanske..). Vi började iaf "leka" lite. Vi körde typ inte stöta mark, fast vi hoppade mellan isfläckar. Så när vi skulle hoppa till en isfläck halkar jag då jag landar och hamnar rakt i en vattepöl som ändå var hyfsat djup för att vara en vattenpöl. Och eftersom det var en allmän majbrasa eller vad det nu heter, så var det ju ganska mycket folk där. Och alla började ju som skratta, för när jag reste mig upp såg det ju ut som att jag typ kissat ner mig. Så jag var tvungen cykla hem och byta byxor. Det var grymt pinsamt, då var det inte ens kul. Nu när jag tänker tillbaka på det skrattar jag ju, men då ville jag bara sjunka genom jorden...