The walk of shame.

På lunchen började vi prata om hur pinsamt det är att trilla när man är själv. Tror jag skrivit om detta.. Hur som helst, det är en sak som alla som ramlar har gemensamt; vad de gör efteråt.

Åtminstone jag gör det. Man faller. Sen ställer man sig snabbt upp och fortsätter gå som att inget har hänt. Hur ont det än gör. Hur snöig man än blir (förutsatt att det är vinter..). Men man stannar inte. Man fortsätter gå som om det var planerat att falla på det där stället.

Men vem lurar man egentligen? Både du och jag vet att jag inte ramlade med mening. Och både du och jag vet att jag just nu håller på dö av pinsamhet. But you still do it.