Jag kollar på Idol (som resten av den svenska befolkningen) för tillfället. Har precis målat naglarna, och kollade därför inte så mycket på skärmen, jag lyssnade mest.

En tjej kommer in och ska sjunga och Laila säger 'Jaha, vad heter du då?' 'Vad betyder musik för dig?' osv osv. Jag tycker hon säger det i ett tonläge som låter som att hon talar med ett barn. Så jag undrar vem tusan det är som ska sjunga. Jag kollar upp och då visar det sig att tjejen sitter i rullstol.

Och detta fick mig att fundera.. Jag tror att om en människa sitter i rullstol eller har ett annat fysiskt handikapp tar vi lätt förgivet att dom också har ett psykiskt handikapp. Och då blir det att vi talar med dem på ett 'barnsligt' sätt. Som om de inte skulle förstå om vi pratade normalt.

Sverige är landet lagomt. Här talar vi inte mycket om det som inte är 'normalt'. Och därför har vi inte kunskap om det heller. Och det är ju också där problemet ligger, vi antar så mycket bara för att någon ser ut på ett visst sätt. Omedvetet eller ej.

Det jag ville säga med detta var helt enkelt; bara för att man sitter i rullstol behöver man inte vara 'efterbliven'.

Vad är normalt? Vem är normal? Enligt mig? Normalt är relativt. Alla är sig själv. Ingen är den andre lik.